Morgonen efter presidentvalet i USA: jag sitter som vanligt på 3:an från Fridhemsplan till Stadshuset. Vid en av hållplatserna kom en hel skolklass på bussen, jag tror de var en 5:a eller 6:a. Älskar dessa ungdomar, deras självklara sätt att ta plats i bussen, fylla den med glädje och energi istället för gäspningar och jag kom på mig själv att "couldn't help but" lyssna på elevsamtalen: "asså, han, Barack Obama, ha-han, han vann, vettu", namnet uttalat som "breck obàhme" med betoningen på sista a:et. Det fanns på allas läppar.
Fantastiskt, jag undrar om han, den där blivande presidenten, vet att han införlivas i språkbruket av en hel värld. Att 11-åringar i Sverige, denna ankdamm vid ishavets norra brant, bemödar sig att uttala hans namn på ett tillräckligt ballt sätt. Det är fruktansvärt häftigt! Det påminde mig om min ungdom, då Kennedy valdes till president. Hur jag gick omkring i den lilla lilla by jag växte upp i, med detta engelska namn i munhålan, lät det kittla gommen, tryckas mot tänderna, för att slutligen spottas fram. Som ett kvitto på att man var påläst, otroligt ball och egentligen like snygg och vacker som Jacky herself...
Till slut: "Yes, we can!". Så härligt amrekanskt, som motto, det lyfter själen i självförtroende och ger en alltomfattande känsla av gemensam styrka, och jo, vi kan, men vád kan vi egentligen?
