Magkänsla....

Que reste-t-il de nos amours?
Vad blir kvar av våra kärlekar?
Får jag vara riktigt krass? Magkänsla blir då mitt svar! En bättre magkänsla.
Oh, alla dessa brustna hjärtan, svikna löften, högtställda och plattfallna förväntningar, alla dessa hulkande snyftande tårdränkta berättelser om hjärta och smärta.
Systrar, hör här! Nyckeln till Lösningen med stort L äger var och en av oss! I all svindlande korthet: magkänsla! Gläds åt det som (trots allt) var bra och viktigast av allt: lita till din magkänsla nästa gång. Jag vet inte hur många av mina medsystrar som har berättat för mig att "egentligen kände jag det på mig direkt, men jag var ju så kär....!", eller "tecknen fanns där ju tidigt"!
Vad är det med oss? Varför litar vi inte till det vår egen kropp försöker säga, varför litar vi inte till vår magkänsla? Vad får oss att stånga våra pannor blodiga, vad får oss att med blind envishet hålla fast vid det vi innerst inne vet inte är bra för oss?

Que reste-t-il de nos amours?
Magkänsla! Nästa gång vår intuition ger oss illröda varningsblink reagerar vi lite smartare. Gången därpå ännu snabbare och smartare och till slut vet vi intuitivt om något eller någon är bra för oss eller inte och vågar vi handla därefter.
Hav förtröstan, systrar! Sköt om magen!

Blick mot världen....

Denna blick, så trygg, så kärleksfull, så nyfiken och full av förtröstan.... Den lilla handen, jag vill bara lägga min hand mot den på andra sidan glaset.... Detta barn, vilken rikedom i mitt liv....

Ensam är stark?

I min lilla trädgård bor en optimist. Den har skepnaden av ett körsbärsträd. Det skira trädet, som jag vid min inflyttning i huset trodde var ett misstag, ett litet skott från de kringliggande stora släktingarna, ger helt enkelt inte upp. Inte bara tolererar det att fungera som klösbräde för vassa kattnaglar, att förbises vid vattning, dessutom födde det ett litet körsbär i våras! Nyfiken såg jag blomman förvandlas till kart, såg färgen ändras från grön till gulrosa till röd till mörktmörkt körsbärsröd. Ömt leende vårdade jag den lilla optimisten.

Jag älskar körsbär, men kunde inte förmå mig att äta bäret, som glänste vackert rött mot mig. Att proppa i mig trädets enda barn kändes obscent glupskt.

Så en morgen, vid min dagliga fruktinspektion i trädgården, gjorde jag den fasansfulla upptäckten....bäret var borta! Tanken att någon annan människa tagit det är så outhärdlig att jag bestämt mig för att tro att bäret varit en vitaminrik frukost åt en fjädrad vän. Inte Winnetou, utan en med näbb och klor.
Även i mig bor en optimist....

IT-drabbad

Pratar med min allrabästa vän. I nutid. Hon som är en begåvad, driven, klok och rolig pedagog. Lite yngre än jag, men ändå rätt mogen för sin ålder. "Du mååååste blogga, du kommer att få så många nya vänner, du kommer att bli biten, det är sååå roligt....". -Säger hon, som har bloggat klokt och begåvat i många dagar, veckor och månader och vet hur en slipsten ska dras. Massor av läsare varje dag, front-line-figure, IT-lyckad....

Pratar med min allrabästa vän. I dåtid. Hon och jag som växte upp tillsammans, som brukade jämföra storlek på knäsår och bröst, som försvarade varandras förträfflighet inför tonårsfinniga testosteron-tyngda späda män. "Tack du, som ringde på födelsedagen, hinner inte prata, ska fixa min hemsida...". -Säger hon, vars liv har utvecklats synchront med mitt, samtidigt barn, samtidigt skillsmässa, samtidigt brutna krångliga ego-reparations-förhållanden. Egen företagare i läkarbranschen, driven och IT-lyckad....

Det fanns en tid då jag var så nöjd så nöjd med att kunna hantera internet, svara på mina e-mail och sms. Skrattade, lätt överseende, åt min älskade vän Bertil, dryga 80 år, som talade om min mobil som "manicken som snart kokar ditt kaffe på morgonen....". -Säger han, otroligt allround beläst, begåvad samtalspartner i allt som rör historia, konst, litteratur, språk, kokkonst, konsumentfakta och....IT-tvivlare....

Detta är mitt första blogginlägg. I nutid. Har länge tvekat, stått på tröskeln, skylt på disponibel tid och motivation. Ja, ja! Nutida vänner vet nog bäst. Tror jag kommer att gilla det här. Tror jag hittar tiden. Tror det finns oändligt mycket att skriva om, från katternas viktiga vardagshändelser till barnbarnsklokheter och personliga funderingar. Tänk att även få någon (dig?) som läsare....IT-lycka....