Ensam är stark?

I min lilla trädgård bor en optimist. Den har skepnaden av ett körsbärsträd. Det skira trädet, som jag vid min inflyttning i huset trodde var ett misstag, ett litet skott från de kringliggande stora släktingarna, ger helt enkelt inte upp. Inte bara tolererar det att fungera som klösbräde för vassa kattnaglar, att förbises vid vattning, dessutom födde det ett litet körsbär i våras! Nyfiken såg jag blomman förvandlas till kart, såg färgen ändras från grön till gulrosa till röd till mörktmörkt körsbärsröd. Ömt leende vårdade jag den lilla optimisten.

Jag älskar körsbär, men kunde inte förmå mig att äta bäret, som glänste vackert rött mot mig. Att proppa i mig trädets enda barn kändes obscent glupskt.

Så en morgen, vid min dagliga fruktinspektion i trädgården, gjorde jag den fasansfulla upptäckten....bäret var borta! Tanken att någon annan människa tagit det är så outhärdlig att jag bestämt mig för att tro att bäret varit en vitaminrik frukost åt en fjädrad vän. Inte Winnetou, utan en med näbb och klor.
Även i mig bor en optimist....