Är det värre att vara singel vid fest än begravning?

Idag hade jag förmånen att uppvakta en personlig idol på hans 70 årsdag. Så här långt är det hela enkelt. Jag fick tillfälle att gratulera en person som jag högaktar, beundrar och i alla sammanhang framhäver som inspirator. Jag minglade med ambassadörer, en svensk statsminister, många svenska statsråd, och överväldigande många trevliga, begåvade och intressanta medmänniskor. Så här långt borde jag vara nöjd. Eller....?

Yepp, absolut, jag njöt oförskämt mycket av denna festliga och ytterst välorganiserade festen idag! Vältrade mig i nöjet att träffa många.
Ändå kommer här min fråga till er alla. Varför känns det så fattigt att äntra och genomföra en sådan härlig tillställning alldeles själv? Varför är det så erotiskt stimulerande att göra det tillsammans med den man älskar? Jag blir nästintill tårögd vid mötet med par som känt och älskat varandra i många många år. Som kramar varandras händer och smeker varandras ryggar. Som ordlöst stärks av varandras närvaro.

Är det värre att vara singel vid fest än vid begravning?