Que reste-t-il de nos amours?
Vad blir kvar av våra kärlekar?
Får jag vara riktigt krass? Magkänsla blir då mitt svar! En bättre magkänsla.
Oh, alla dessa brustna hjärtan, svikna löften, högtställda och plattfallna förväntningar, alla dessa hulkande snyftande tårdränkta berättelser om hjärta och smärta.
Systrar, hör här! Nyckeln till Lösningen med stort L äger var och en av oss! I all svindlande korthet: magkänsla! Gläds åt det som (trots allt) var bra och viktigast av allt: lita till din magkänsla nästa gång. Jag vet inte hur många av mina medsystrar som har berättat för mig att "egentligen kände jag det på mig direkt, men jag var ju så kär....!", eller "tecknen fanns där ju tidigt"!
Vad är det med oss? Varför litar vi inte till det vår egen kropp försöker säga, varför litar vi inte till vår magkänsla? Vad får oss att stånga våra pannor blodiga, vad får oss att med blind envishet hålla fast vid det vi innerst inne vet inte är bra för oss?
Que reste-t-il de nos amours?
Magkänsla! Nästa gång vår intuition ger oss illröda varningsblink reagerar vi lite smartare. Gången därpå ännu snabbare och smartare och till slut vet vi intuitivt om något eller någon är bra för oss eller inte och vågar vi handla därefter.
Hav förtröstan, systrar! Sköt om magen!
3 kommentarer:
Hejsan... jag har en ordentlig mage numera. A-M
Min mage ledde mig rätt för trettiotre år sedan. Vi trivs förträffligt ihop min mage och jag, den är att lita på, lita på det. /Kersti
Jag antar att vi alltid hoppas att nästa gång ska vara annorlunda. Jag gör å andra sidan misstaget att inte lite på någon, och blir således den som kan resa sig och gå vilket ögonblick som helst. Aldrig en saltstod. Jag längtar efter att avguda någon och absurt nog att bli trampad på. Så mycket för magkänsla... Men jag är inte skolad i livet ännu. I ärlighetens namn, känner jag alltid den där gnagande ramlösheten av att i alla situationer aldrig ha upplevt dem förr och helt sakna medel och verktyg att hantera dem på. Men jag tror du har rätt vad gäller magkänslan. Vi vet alltid mer än vad vi orkar inse att vi vet.
Men chef D föder å andra sidan på smärtan. Han kastar sig raklång mot marken och dirigerar sig om och om igen fram mot klippkanten. Jag vet inte om vi har ett behov av smärtan. Av de stora känslorna, stormarna och passionerna snarare än de lugna avmätta gillandet.
Välkommen till IT-lyckan.
/johanna
Skicka en kommentar