Hjärnspikar och ögonöppnare .....

Vilket underbart citat jag läste idag. Tänker omedelbart göra det till mitt nya motto.
Håll till godo:
"The world will not evolve past its current state of crisis by using the same thinking that created the situation. "
Tack, Albert Einstein!

Son of a preacher man....

Aldrig blir allmänheten så uppmärksam på tillkortakommanden, verkliga eller förmenade, aldrig så pigga på fel och brister, hos personen i fråga, hans/hennes mostrar, fastrar, deras barn och kompisars grannkusiner som när det nalkas ett val. Ett viktigt val förvisso. Ett av de viktigaste val väl att förstå, nämligen det amerikanska presidentvalet i november. Valet till ett av världens viktigaste, mäktigaste och mest utsatta ämbeten, det att vara president i Förenta Staterna.

Hillary Clinton, en i mina ögon fantastiskt skärpt och värdig kvinna, får mesta credit och critic för det faktum att hon är, just det, kvinna. Är den amerikanska väljarkåren redo för detta, en kvinna? Obama, en karismatisk och ambitiös ung brinnande politiker, credit och critic för att han är, just det, färgad och öppen för andra religiösa samfund än det traditionellt kristna. Är väljarkåren redo för detta, en färgad muslim? McCain, luttrad och erfaren politiker dignande av förträfflighetsmedaljer, credit och critic för att han är, just det, i mogen ålder. Palin, käck flerbarnsmor med förlorad och återfunnen son, credit och critic för, just det, inte vara fläckfri i bragden att uppbringa fullständigt lyckade och perfekta barn.

Ärligt talat, när ifrågasätts någonsin om den amerikanska väljarkåren är redo för en skärpt man, en ung och ambitiös vit kristen politiker eller när begär man intyg från kandidater att de faktiskt fysiskt håller ett tag till? Vad vill vi se? Perfekta människor utan förflutet? För det vet vi alla, har man levt har man gjort fel. Eller blivit Jehovas vittne. Och en sådan vill jag inte se som president i The U S of A.

Kram...

Omedelbar allergisk reaktion och otrevligt kliande utslag....det är vad jag får av missbruk av ord! Ord som - i rätta händer - kan smälta isberg och äger en släggeffekt som kan riva Berlinmurar.
Ord som istället i tid och otid används för att dölja användarens frånvaro av mod, brist på förmåga till omsorgsfull formulering, brist på tid (låt bli att kommunicera då!) eller närvaro av pinsam åtbördsfattigdom, som ljummen mellanmjölk. Inte iskall fetmjölk, fantastiskt dålig för cholesterolet, men barndomsgott, inte lättmjölk, en tydlig personlig deklaration av avståndstagande från produkten, "egentligen".... Nej, ljummen mellanmjölk, ett .... ingenting. Lagom. Hjälp!!

Nu till själva ordet. Kram. Ärligt, hur många minnesvärda kramar har ni fått? Kramar där kroppar förs samman i en nästintill glädjedans, där den enda logiska nästföljande åtbörd är att ta avstånd, armlängds avstånd, för att se att det verkligen är honom/henne man omfamnar!
Och sen.
Hur många fisljumma och halvpinsamma då, där pinsamheten fullbordas av ett lätt och flyktigt smådunkande på den andres rygg? Där nästföljande logiska åtbörd är att vända bort blicken och söka bekräftelse på hur sjysst detta var bland åskådarna?

Och sen.
Säga vad man vill, men i båda ovan skildrade scenarion har man hur som helst bonussen - avsiktlig eller icke, önskad eller icke - av att ha som minst en gnutta kroppskontakt. Som vi ju inte är bortskämda med i vår kultur av mail- blogg- sms- telefon- (non-) kommunikation.

Men, kära läsare, lova mig att inte använda ordet "kram" som standardavslutning i icke-verbal kommunikation!
Detta ord, ni vet väl att det på vårt mesta utländska språk mycket riktigt både kan vara en kärleksfull och en dödande åtbörd?! Tänk dig att du är passionerat förälskad i någon och du får ett meddelande som slutar med "kram".... glöm honom/henne! Tänk dig, du är inte ett dugg intresserad men känner dig sjysstare om du svarar på tilltal och vill inte vara otrevlig, vad är bättre än att avsluta med "kram"?

Nix, "kram" får i min mening endast uttryckas på plats. Högst fysiskt. Och avslöja kramarens riktiga (Judas-) gärning!

Ropen skalla, uppriktighet åt alla...

Beach 2009

Bland alla seriösa och mindre allvarligt menade föresatser, vilka för min del dyker upp med räkningars regelbundenhet den första i varje månad och med än större tyngd den första i en ny säsong, finns föga överraskande.... träna mer. Föresatsen har för mig hittills inneburit att jag varit chroniskt otrogen. Knappt har jag hittat och testat en ny förrän jag börjat snegla på och flirta med nästa träningssätt. Den optimala tränaren får mig att anstränga min kropp rejält utan att ge den en överkurs i flåsning. I've done it all....sprungit runt med (alltid för) många andra på Friskis och Svettis, ägnat mig åt apparatparken på Sats, boxats, pilatiserat, steppat up och steppat down, pumpat min body till höger och vänster. Samtliga träningsformer har den gemensamma nämnaren att jag blir fnittrig av att känna mig fullständigt malplacerad i sammanhanget. Full av barnslig beundran tittar jag på alla runt omkring mig som är så duktiga så! Lika ofelaktigt som lyckoruset inträffar efteråt, lika ofelaktigt är tröskeln att nästa gång träda in i tortyrkammaren skyhög.

Men nu hörni har jag upptäckt en ny! En som får mig att med lättnad skrida in i det (numera tröskellösa) träningsrummet, som ger mig lyckoruset redan under pågående ansträngning, som får mig att överväga träningsmonogami.

Jag säger bara....pröva yoga!

Bilden är hämtat på Blog Skaneateles

Barn av sin tid

Som sagt var....

Gå inte!

Varför gör den här bilden så ont?
Jag var där, jag gick med min mobilkamera bakom denna 2- åriga bestämdheten, drottningen av färgen rosa. Jag vet att hon inte gick sin väg, hon gick framför oss, mig och mina döttrar, för att hon kán. Allt. Till och med att själv dra sin viktiga väska över medeltida gatustenar. Varför gör bilden då så ont i mig?
Är det för att jag sagt farväl lite för ofta i livet? För att jag påminns om avskedens värkande verklighet, den som sliter hjärtat ur kroppen, den som förebådar en avgrundsdjup tomhet, den som endast lindras kan av välkomnandets och kärlekens intensiva värme?
Jag tror det.
Det jag vet är att sekunden efter att bilden togs, så vände sig denna ljuva varelse om och sa "tom, mommo, d'è inte sarlit".

Skönhet är en sinnesstämning

En plats jag vanligtvis skyndar förbi. Skyndar, för att där är blåsigt, grått, smärtsamt bullrigt och allmänt trist. Vanligtvis. Igår var en vanlig torsdag, en bra dag utan att vara särskilt särskild. Uträttade ett ärende på min lunch, och plötsligt var den där.... Känslan av att allting stämmer, just där och just då. En varm höstdag, människor som log mot mig (för att jag log mot dem....?), spänsten i mina steg, skavsåret som läkt och hälsans rikedom. En sinnesstämning av befriande helhet och enhet med skeendet just där och då. Det är i sådana ögonblick fult blir vackert och vackert blir olidligt.

Som sagt, en sinnesstämning....
Lovar att återkomma en regnig novemberdag med rapport från samma plats.
Over and out.