Bland alla seriösa och mindre allvarligt menade föresatser, vilka för min del dyker upp med räkningars regelbundenhet den första i varje månad och med än större tyngd den första i en ny säsong, finns föga överraskande.... träna mer. Föresatsen har för mig hittills inneburit att jag varit chroniskt otrogen. Knappt har jag hittat och testat en ny förrän jag börjat snegla på och flirta med nästa träningssätt. Den optimala tränaren får mig att anstränga min kropp rejält utan att ge den en överkurs i flåsning. I've done it all....sprungit runt med (alltid för) många andra på Friskis och Svettis, ägnat mig åt apparatparken på Sats, boxats, pilatiserat, steppat up och steppat down, pumpat min body till höger och vänster. Samtliga träningsformer har den gemensamma nämnaren att jag blir fnittrig av att känna mig fullständigt malplacerad i sammanhanget. Full av barnslig beundran tittar jag på alla runt omkring mig som är så duktiga så! Lika ofelaktigt som lyckoruset inträffar efteråt, lika ofelaktigt är tröskeln att nästa gång träda in i tortyrkammaren skyhög.
Men nu hörni har jag upptäckt en ny! En som får mig att med lättnad skrida in i det (numera tröskellösa) träningsrummet, som ger mig lyckoruset redan under pågående ansträngning, som får mig att överväga träningsmonogami.
Jag säger bara....pröva yoga!
Bilden är hämtat på Blog Skaneateles
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar