Breck Obàhme

Morgonen efter presidentvalet i USA: jag sitter som vanligt på 3:an från Fridhemsplan till Stadshuset. Vid en av hållplatserna kom en hel skolklass på bussen, jag tror de var en 5:a eller 6:a. Älskar dessa ungdomar, deras självklara sätt att ta plats i bussen, fylla den med glädje och energi istället för gäspningar och jag kom på mig själv att "couldn't help but" lyssna på elevsamtalen: "asså, han, Barack Obama, ha-han, han vann, vettu", namnet uttalat som "breck obàhme" med betoningen på sista a:et. Det fanns på allas läppar.

Fantastiskt, jag undrar om han, den där blivande presidenten, vet att han införlivas i språkbruket av en hel värld. Att 11-åringar i Sverige, denna ankdamm vid ishavets norra brant, bemödar sig att uttala hans namn på ett tillräckligt ballt sätt. Det är fruktansvärt häftigt! Det påminde mig om min ungdom, då Kennedy valdes till president. Hur jag gick omkring i den lilla lilla by jag växte upp i, med detta engelska namn i munhålan, lät det kittla gommen, tryckas mot tänderna, för att slutligen spottas fram. Som ett kvitto på att man var påläst, otroligt ball och egentligen like snygg och vacker som Jacky herself...

Till slut: "Yes, we can!". Så härligt amrekanskt, som motto, det lyfter själen i självförtroende och ger en alltomfattande känsla av gemensam styrka, och jo, vi kan, men vád kan vi egentligen?

Är det värre att vara singel vid fest än begravning?

Idag hade jag förmånen att uppvakta en personlig idol på hans 70 årsdag. Så här långt är det hela enkelt. Jag fick tillfälle att gratulera en person som jag högaktar, beundrar och i alla sammanhang framhäver som inspirator. Jag minglade med ambassadörer, en svensk statsminister, många svenska statsråd, och överväldigande många trevliga, begåvade och intressanta medmänniskor. Så här långt borde jag vara nöjd. Eller....?

Yepp, absolut, jag njöt oförskämt mycket av denna festliga och ytterst välorganiserade festen idag! Vältrade mig i nöjet att träffa många.
Ändå kommer här min fråga till er alla. Varför känns det så fattigt att äntra och genomföra en sådan härlig tillställning alldeles själv? Varför är det så erotiskt stimulerande att göra det tillsammans med den man älskar? Jag blir nästintill tårögd vid mötet med par som känt och älskat varandra i många många år. Som kramar varandras händer och smeker varandras ryggar. Som ordlöst stärks av varandras närvaro.

Är det värre att vara singel vid fest än vid begravning?

Hjärnspikar och ögonöppnare .....

Vilket underbart citat jag läste idag. Tänker omedelbart göra det till mitt nya motto.
Håll till godo:
"The world will not evolve past its current state of crisis by using the same thinking that created the situation. "
Tack, Albert Einstein!

Son of a preacher man....

Aldrig blir allmänheten så uppmärksam på tillkortakommanden, verkliga eller förmenade, aldrig så pigga på fel och brister, hos personen i fråga, hans/hennes mostrar, fastrar, deras barn och kompisars grannkusiner som när det nalkas ett val. Ett viktigt val förvisso. Ett av de viktigaste val väl att förstå, nämligen det amerikanska presidentvalet i november. Valet till ett av världens viktigaste, mäktigaste och mest utsatta ämbeten, det att vara president i Förenta Staterna.

Hillary Clinton, en i mina ögon fantastiskt skärpt och värdig kvinna, får mesta credit och critic för det faktum att hon är, just det, kvinna. Är den amerikanska väljarkåren redo för detta, en kvinna? Obama, en karismatisk och ambitiös ung brinnande politiker, credit och critic för att han är, just det, färgad och öppen för andra religiösa samfund än det traditionellt kristna. Är väljarkåren redo för detta, en färgad muslim? McCain, luttrad och erfaren politiker dignande av förträfflighetsmedaljer, credit och critic för att han är, just det, i mogen ålder. Palin, käck flerbarnsmor med förlorad och återfunnen son, credit och critic för, just det, inte vara fläckfri i bragden att uppbringa fullständigt lyckade och perfekta barn.

Ärligt talat, när ifrågasätts någonsin om den amerikanska väljarkåren är redo för en skärpt man, en ung och ambitiös vit kristen politiker eller när begär man intyg från kandidater att de faktiskt fysiskt håller ett tag till? Vad vill vi se? Perfekta människor utan förflutet? För det vet vi alla, har man levt har man gjort fel. Eller blivit Jehovas vittne. Och en sådan vill jag inte se som president i The U S of A.

Kram...

Omedelbar allergisk reaktion och otrevligt kliande utslag....det är vad jag får av missbruk av ord! Ord som - i rätta händer - kan smälta isberg och äger en släggeffekt som kan riva Berlinmurar.
Ord som istället i tid och otid används för att dölja användarens frånvaro av mod, brist på förmåga till omsorgsfull formulering, brist på tid (låt bli att kommunicera då!) eller närvaro av pinsam åtbördsfattigdom, som ljummen mellanmjölk. Inte iskall fetmjölk, fantastiskt dålig för cholesterolet, men barndomsgott, inte lättmjölk, en tydlig personlig deklaration av avståndstagande från produkten, "egentligen".... Nej, ljummen mellanmjölk, ett .... ingenting. Lagom. Hjälp!!

Nu till själva ordet. Kram. Ärligt, hur många minnesvärda kramar har ni fått? Kramar där kroppar förs samman i en nästintill glädjedans, där den enda logiska nästföljande åtbörd är att ta avstånd, armlängds avstånd, för att se att det verkligen är honom/henne man omfamnar!
Och sen.
Hur många fisljumma och halvpinsamma då, där pinsamheten fullbordas av ett lätt och flyktigt smådunkande på den andres rygg? Där nästföljande logiska åtbörd är att vända bort blicken och söka bekräftelse på hur sjysst detta var bland åskådarna?

Och sen.
Säga vad man vill, men i båda ovan skildrade scenarion har man hur som helst bonussen - avsiktlig eller icke, önskad eller icke - av att ha som minst en gnutta kroppskontakt. Som vi ju inte är bortskämda med i vår kultur av mail- blogg- sms- telefon- (non-) kommunikation.

Men, kära läsare, lova mig att inte använda ordet "kram" som standardavslutning i icke-verbal kommunikation!
Detta ord, ni vet väl att det på vårt mesta utländska språk mycket riktigt både kan vara en kärleksfull och en dödande åtbörd?! Tänk dig att du är passionerat förälskad i någon och du får ett meddelande som slutar med "kram".... glöm honom/henne! Tänk dig, du är inte ett dugg intresserad men känner dig sjysstare om du svarar på tilltal och vill inte vara otrevlig, vad är bättre än att avsluta med "kram"?

Nix, "kram" får i min mening endast uttryckas på plats. Högst fysiskt. Och avslöja kramarens riktiga (Judas-) gärning!

Ropen skalla, uppriktighet åt alla...

Beach 2009

Bland alla seriösa och mindre allvarligt menade föresatser, vilka för min del dyker upp med räkningars regelbundenhet den första i varje månad och med än större tyngd den första i en ny säsong, finns föga överraskande.... träna mer. Föresatsen har för mig hittills inneburit att jag varit chroniskt otrogen. Knappt har jag hittat och testat en ny förrän jag börjat snegla på och flirta med nästa träningssätt. Den optimala tränaren får mig att anstränga min kropp rejält utan att ge den en överkurs i flåsning. I've done it all....sprungit runt med (alltid för) många andra på Friskis och Svettis, ägnat mig åt apparatparken på Sats, boxats, pilatiserat, steppat up och steppat down, pumpat min body till höger och vänster. Samtliga träningsformer har den gemensamma nämnaren att jag blir fnittrig av att känna mig fullständigt malplacerad i sammanhanget. Full av barnslig beundran tittar jag på alla runt omkring mig som är så duktiga så! Lika ofelaktigt som lyckoruset inträffar efteråt, lika ofelaktigt är tröskeln att nästa gång träda in i tortyrkammaren skyhög.

Men nu hörni har jag upptäckt en ny! En som får mig att med lättnad skrida in i det (numera tröskellösa) träningsrummet, som ger mig lyckoruset redan under pågående ansträngning, som får mig att överväga träningsmonogami.

Jag säger bara....pröva yoga!

Bilden är hämtat på Blog Skaneateles

Barn av sin tid

Som sagt var....

Gå inte!

Varför gör den här bilden så ont?
Jag var där, jag gick med min mobilkamera bakom denna 2- åriga bestämdheten, drottningen av färgen rosa. Jag vet att hon inte gick sin väg, hon gick framför oss, mig och mina döttrar, för att hon kán. Allt. Till och med att själv dra sin viktiga väska över medeltida gatustenar. Varför gör bilden då så ont i mig?
Är det för att jag sagt farväl lite för ofta i livet? För att jag påminns om avskedens värkande verklighet, den som sliter hjärtat ur kroppen, den som förebådar en avgrundsdjup tomhet, den som endast lindras kan av välkomnandets och kärlekens intensiva värme?
Jag tror det.
Det jag vet är att sekunden efter att bilden togs, så vände sig denna ljuva varelse om och sa "tom, mommo, d'è inte sarlit".

Skönhet är en sinnesstämning

En plats jag vanligtvis skyndar förbi. Skyndar, för att där är blåsigt, grått, smärtsamt bullrigt och allmänt trist. Vanligtvis. Igår var en vanlig torsdag, en bra dag utan att vara särskilt särskild. Uträttade ett ärende på min lunch, och plötsligt var den där.... Känslan av att allting stämmer, just där och just då. En varm höstdag, människor som log mot mig (för att jag log mot dem....?), spänsten i mina steg, skavsåret som läkt och hälsans rikedom. En sinnesstämning av befriande helhet och enhet med skeendet just där och då. Det är i sådana ögonblick fult blir vackert och vackert blir olidligt.

Som sagt, en sinnesstämning....
Lovar att återkomma en regnig novemberdag med rapport från samma plats.
Over and out.

Magkänsla....

Que reste-t-il de nos amours?
Vad blir kvar av våra kärlekar?
Får jag vara riktigt krass? Magkänsla blir då mitt svar! En bättre magkänsla.
Oh, alla dessa brustna hjärtan, svikna löften, högtställda och plattfallna förväntningar, alla dessa hulkande snyftande tårdränkta berättelser om hjärta och smärta.
Systrar, hör här! Nyckeln till Lösningen med stort L äger var och en av oss! I all svindlande korthet: magkänsla! Gläds åt det som (trots allt) var bra och viktigast av allt: lita till din magkänsla nästa gång. Jag vet inte hur många av mina medsystrar som har berättat för mig att "egentligen kände jag det på mig direkt, men jag var ju så kär....!", eller "tecknen fanns där ju tidigt"!
Vad är det med oss? Varför litar vi inte till det vår egen kropp försöker säga, varför litar vi inte till vår magkänsla? Vad får oss att stånga våra pannor blodiga, vad får oss att med blind envishet hålla fast vid det vi innerst inne vet inte är bra för oss?

Que reste-t-il de nos amours?
Magkänsla! Nästa gång vår intuition ger oss illröda varningsblink reagerar vi lite smartare. Gången därpå ännu snabbare och smartare och till slut vet vi intuitivt om något eller någon är bra för oss eller inte och vågar vi handla därefter.
Hav förtröstan, systrar! Sköt om magen!

Blick mot världen....

Denna blick, så trygg, så kärleksfull, så nyfiken och full av förtröstan.... Den lilla handen, jag vill bara lägga min hand mot den på andra sidan glaset.... Detta barn, vilken rikedom i mitt liv....

Ensam är stark?

I min lilla trädgård bor en optimist. Den har skepnaden av ett körsbärsträd. Det skira trädet, som jag vid min inflyttning i huset trodde var ett misstag, ett litet skott från de kringliggande stora släktingarna, ger helt enkelt inte upp. Inte bara tolererar det att fungera som klösbräde för vassa kattnaglar, att förbises vid vattning, dessutom födde det ett litet körsbär i våras! Nyfiken såg jag blomman förvandlas till kart, såg färgen ändras från grön till gulrosa till röd till mörktmörkt körsbärsröd. Ömt leende vårdade jag den lilla optimisten.

Jag älskar körsbär, men kunde inte förmå mig att äta bäret, som glänste vackert rött mot mig. Att proppa i mig trädets enda barn kändes obscent glupskt.

Så en morgen, vid min dagliga fruktinspektion i trädgården, gjorde jag den fasansfulla upptäckten....bäret var borta! Tanken att någon annan människa tagit det är så outhärdlig att jag bestämt mig för att tro att bäret varit en vitaminrik frukost åt en fjädrad vän. Inte Winnetou, utan en med näbb och klor.
Även i mig bor en optimist....

IT-drabbad

Pratar med min allrabästa vän. I nutid. Hon som är en begåvad, driven, klok och rolig pedagog. Lite yngre än jag, men ändå rätt mogen för sin ålder. "Du mååååste blogga, du kommer att få så många nya vänner, du kommer att bli biten, det är sååå roligt....". -Säger hon, som har bloggat klokt och begåvat i många dagar, veckor och månader och vet hur en slipsten ska dras. Massor av läsare varje dag, front-line-figure, IT-lyckad....

Pratar med min allrabästa vän. I dåtid. Hon och jag som växte upp tillsammans, som brukade jämföra storlek på knäsår och bröst, som försvarade varandras förträfflighet inför tonårsfinniga testosteron-tyngda späda män. "Tack du, som ringde på födelsedagen, hinner inte prata, ska fixa min hemsida...". -Säger hon, vars liv har utvecklats synchront med mitt, samtidigt barn, samtidigt skillsmässa, samtidigt brutna krångliga ego-reparations-förhållanden. Egen företagare i läkarbranschen, driven och IT-lyckad....

Det fanns en tid då jag var så nöjd så nöjd med att kunna hantera internet, svara på mina e-mail och sms. Skrattade, lätt överseende, åt min älskade vän Bertil, dryga 80 år, som talade om min mobil som "manicken som snart kokar ditt kaffe på morgonen....". -Säger han, otroligt allround beläst, begåvad samtalspartner i allt som rör historia, konst, litteratur, språk, kokkonst, konsumentfakta och....IT-tvivlare....

Detta är mitt första blogginlägg. I nutid. Har länge tvekat, stått på tröskeln, skylt på disponibel tid och motivation. Ja, ja! Nutida vänner vet nog bäst. Tror jag kommer att gilla det här. Tror jag hittar tiden. Tror det finns oändligt mycket att skriva om, från katternas viktiga vardagshändelser till barnbarnsklokheter och personliga funderingar. Tänk att även få någon (dig?) som läsare....IT-lycka....